Idag har jag sprungit.. långt... strax över 2,4mil. Det tog 2h 40min.
Sprang via rinkeby - rissne - hallonbergen - järva krog - ulriksdal - brunnsviken runt - haga södra - solnavägen - sjövägen - hallonbergen - rissne - rinkeby.
Blev ganska trött i höften vid 19km, gissar att det beror på att jag är ovan vid vätskebältet, jag har ju inte sprungit så många långpass med det i år. Sen började axeln krampa också, fick kämpa med att hålla en bra form, men det släppte lyckligtvis :)
Stannade ca 800meter hemifrån och promenerade sista biten, känslan i benen efter ett så långt pass är ganska lustig, men jag gillar den =)
3 kommentarer:
Väl sprunget!
Hur kändes övergången från glykogenförbränning till fettförbränning?
Den borde ha kommit ungefär då du fick ont i höften.
Tack.
känner man verkligen av sånt? Hur isåfall... jag tänkte då inte att det kändes någon skillnad och har aldrig gjort....
/E
De subjektiva känslor jag och andra vittnen har upplevt är att man blir lite frusen och att det när man är ovan (du är nog van) blir lite stum. Eftersom hjärnan bara kan leva på glykogen så har jag för mig att det - om man bonkar riktigt - kan bli lite svårare att tänka. Men kroppen sparar glykogen åt hjärnan så länge som möjligt eftersom det är ett prioriterat organ.
Vad som händer i muskeln är att det är slut på energi från flörtkuleträdet av glykogen som snabbt kan generera energi och att man istället förbränner lipider i mitokondrier. Något som händer redan mycket tidigare - men när glykogenet är slut förbränner vi BARA fett.
Skicka en kommentar