Hela registret

Gårdagens blandade tankar:
det här är ju lätt, vad svårt det är att springa såhär långsamt, oj inte öka, prata inte så mycket, spara på energin, håll koll på pulsen, små steg i uppförsbacken, hur går banan? traalllallaaa, bara 3 varv kvar, inte kolavippa vid krematoriet =), inte prata för mycket, pulsen-hur är pulsen, kan det sluta blåsa? fanns det bajamajjor?, varvad HEJA HEJA, aj ont i höften redan, dumma rygg, halvmaran -tjohoo bara hälften kvar, räknar kilometertider och sluttider, inte tappa fart, men prata inte så förbaskat, kolla pulsen!, kan det sluta blååsa, var det uppför här förra varvet?, oooh vad jag är BRA, stabilt, aj, gör inte höften mer ont nu? mer energi, en banan snart kanske, banan är ju gott, men vad kall den var, jag mår inte illa, jag är bäst, jag kommer klara måltiden, tjoohoo, nu vill jag gå, jag skiter i det här, NEJ, har jag påbörjat så ska jag avsluta, vad har jag gett mig in på -IGEN, det här är ju galet, jag gillar att vara galen, jag kan, jag vill, jag ska, ajajajajajajajaaaaaaj, helvete, det gör ont, varför gör jag det här?, jag kan ju, bit ihop, tugga på, vill inte göra mig själv besviken, bit fast, framåt framåt, rulla i nerförsbacken, öka öka öka, AJ, Jag är bäst, jag kan jag vill, jag springer, jag orkar öka, upp med huvudet, fram med höften, jag kan jag kan jag VILL!!!!

Efter målgång är den dominerande känslan, ren lycka!

ja, jag är fortfarande endorfinhög.

Jag vill, jag kan och jag vågar!

Nästa marathon är Stockholm Marathon 5 Juni och jag är övertygad om att ovanstående tankar kommer virvla i huvudet då också. Men jag kommer klara av det loppet med. För att jag VILL!